En handduk vajade för vinden på klädstrecket. Sambon sa att hans mamma hade fått en bunt handdukar (24 st) av sin bror som jobbade på Dalsjöfors Väveriaktiebolag. Hon hade fått handdukarna i början av 1960-talet och de är lika fina fortfarande.
Jag blev nyfiken på våra andra handdukar. Jag hittade ytterligare tre likadana i vårt skåp. Men jag hittade andra rariteter i vår handdukshög. En handduk hade ägts av hans sambons mormor enligt det broderade monogrammet. Några andra hade hans mammas monogram. Ingen av dessa rejäla linnehanddukar är slitna eller fula och vi använder dem så ofta. Jag tvättar dem i tvättmaskinen och ingen specialbehandling. Bara tvätta, hänga på tork, vika ihop, använda och tvätta igen.
Nyfikenheten fortsatte och jag Hittade följande berättelse om Dalsjöfors Väveriaktiebolag på internet:
Hösten 1896 gjorde bröderna Henning och Martin Wenander och deras kompanjon Herman Jansson verklighet av en företagsidé. Vid Dalsjön köpte de Skensta kvarnar med tillhörande fors. Ett år senare stod en fabriksbyggnad klar. På ett 30-tal vävstolar kunde tillverkningen av linnevävnader börja. Dalsjöfors Väfveriaktiebolag hade grundats.
1897 fanns inte mycket i Dalsjöfors. Förutom två kvarnar och mjölnarens hus fanns bara några gårdar i den kringliggande trakten. Riktig landsväg, post och annat som kunde underlätta för att starta fabrik saknades. Att just den här platsen blev de unga entreprenörernas val berodde på att de ville driva vävstolarna med hjälp av Sågebäckens vattenkraft. En turbin installerades. Tyvärr gick det inte så bra som det var tänkt. Efter bara några månader var det tydligt att vattentillgången inte räckte för att driva alla maskiner. Inför satsningen på att bygga väveri hade en ingenjör tagits in som konsult för att räkna på vilka behov som skulle täckas och vilken effekt som skulle krävas av turbinen. Alla gör misstag ibland. Så även ingenjören. I kalkylerna hade han fått en nolla fel. Hela anläggningen var uppbyggd utifrån en felberäkning. Tur att teknikutvecklingen gick snabbt framåt och att entreprenörerna inte ville ge upp så lätt. Problemet löstes genom att en ångmaskin installerades. Äntligen blev det full fart på skyttlarna.
Det räcker inte med entreprenörsanda, några vävstolar och en fungerande kraftkälla för att få en textilindustri att fungera. Det krävs också arbetskraft. Även om det kanske inte fanns jättemycket i Dalsjöfors då linneväveriet startade fanns det gott om människor med just rätt kompetens. Kvinnor med hantverket i fingrarna.
Precis som i resten av Sjuhäradsbygden hade människor drygat ut sina inkomster genom att tillverka och sälja olika typer av hantverk. Vävning var ett av de vanligaste. Det fanns dessutom ett upparbetat system som gjorde tillverkningen och handeln med tygerna framgångsrik. Väverskorna arbetade nämligen åt förläggare. Förläggarna var handelsmän som såg till att väverskorna fick tråd att väva av och stadiga beställningar på färdigt tyg som de fick betalt för. Förläggarna kunde sedan sälja produkterna vidare och tjäna rejält på mellanskillnaden. Väverskor fanns det gott om kring Dalsjöfors. Att flytta verksamheten från hemmen till mekaniska vävstolar i fabrik var inte så stort.
1919 slogs fabriken och Almedahls samman till Almedahls-Dalsjöfors AB. Fabriken var fram till 1960-talet den dominerande arbetsgivaren på orten.
Det var alltså här som våra linnehanddukar vävdes. Kvalitén kan ingen klaga på. De är som nya – om jag bara hade strukit dem. Men vi använder dem som bruksföremål och nu är de mer värda när jag vet dess historia.
Ulsans kultur och kuriosa 