Utvalt inlägg

Squash i trädgården

Som vanligt satte vi några fröer med sommarsquash. Det kom upp två plantor med vita squash, en med gula frukter och två vanliga gröna. Men skatorna var förtjusta i våra plantor och rykte upp tre stycken. Vilken sort blev i osäkra på. Så nu har vi väntat och väntat. Skatorna gillade tydligen de vita och gula och i år har vi bara två plantor gröna sommarsquash Men det räcker och blir över. Vi äter de i sallad och i maten. Vad gör man mer?

Dessa två vägde 1½ kg och de fick bli stommen i bostongurka eller kanske den ska kallas för bostonsquash?

Jag började med att hacka 3 gula lökar och 3 röda paprikor. Hällde på vatten så det täckte och lät det få ett uppkok och hällde bort vattnet.

Sen hackade jag squashen. Blandade ihop 3 dl socker, 2,75 dl ättikssprit (12 %), 3 tsk salt och 3 msk gult senapsfrö. Blandade allt i en stor kastrull och lät det koka i 20 min.

Det smakar precis som bostongurka! Nu har vi några burkar att använda till korv, kött, fisk eller något annat enligt behag.

När jag var klar med koket såg jag att den ena squashplantan har förärat oss med en jättestor squash! Vad ska vi göra med den? Kanske steka eller fritera några skivor?

Utvalt inlägg

Nu är boken publicerad!

En del av min sista tredjedel- spansk/svenska funderingar under ett pandemiår

I mars 2020 blev vi – jag och sambon – ofrivilligt ”strandsatta” i vårt paradis Almuñécar i södra Spanien. En pandemi hindrade oss att åka hem till Sverige. Då visste vi inte att vår vistelse i Spanien skulle bli ett år längre än vad vi hade planerat.

Boken finns fr o m idag, 8 juni 2021, till försäljning på Vulkan media. Inom kort kommer den även att finnas hos övriga nätbutiker, t.ex. Adlibris och Bokus.

Finbesök i lavendeln

När lavendeln började blomma så kom de – humlor, citronfjärilar, kålfjärilar och nässelfjärilar. Det är en fröjd att titta på deras flit. Humlorna håller på hela dagarna medan fjärilarna mest besöker oss när solen gassar.

De senaste dagarna har vi fått tillökning av några påfågelsfjärilar. Jag har inte sett dem på många år. Så det blev ett kärt återseende! Jag googlar och läser:

Påfågelöga (Inachis io) är en fjärilsart; den enda i släktet Inachis. Den förekommer i stora delar av Europa och Asien.

Påfågelögat har ett vingspann på 55–65 mm och dessa kännetecknas av tydliga blå ögonfläckar mot en rödbrun bakgrundsfärg. Äggen som är gröna och ovala läggs huvudsakligen på nässelblad och kläcks på cirka en vecka. Larven är vitprickigt svart, och växer under en knapp månad innan den förpuppas. Påfågelögat ligger i en gulgrön till brun puppa i cirka två veckor.

Det vuxna påfågelögat söker sig företrädesvis till röda och blå blommor – särskilt ängsvädd, hampflockel och olika arter av tistelsläktena Carduus och Cirsium. Fjärilen kan förflytta sig långa sträckor för att finna sina favoritblommor.

Fjärilen övervintrar som vuxen (imago), och kan därför ses mycket tidigt på våren. I Sverige förökar sig påfågelögat enbart med en generation om året. Den är värmekrävande under ägg- och larvstadierna, och kan under kalla somrar helt slås ut från en trakt. Utbredningen kan därför växla.

Påfågelöga har fått sitt namn från de ögonliknande fläckar på fjärilens vingar som påminner om påfågels fläckar på fjäderdräkten.

Jag är glad över att de tydligen har valt just vår lavendel som favoritblomma. de flyger runt i hela trädgården men sitter mest i vår lavendel. Finns det något mer rogivande än att titta på fjärilarna?

Jag kommer att tänka på Fjäril vingad syns på Haga, Carl Michael Bellman, Fredmans sånger nummer 64.

Nedslag i nordisk mytologi, del 33: Rungner

Kulturminnet

Rungner (Hrungner) är den starkaste av alla i jättarnas rike Jotunheim. Även för att vara jätte är han storvuxen och har ett grovhugget utseende. Varifrån han kommer kan man undra och frågan är om han inte uppstått direkt ur bergen. Hans hjärta är nämligen av sten, liksom hans väl tilltagna huvud. Dessutom är hans främsta vapen en brynsten och hans sköld är gjord av granit. Av det kan vi förstå att hans häst, Gullfaxe, måste vara mycket stark för att bära honom.

Under sin livstid blev Rungner omtalad för sin skrytsamhet och det blev också den som ledde till hans död. I Snorres Edda berättas att Oden en gång var ute och red på Sleipner, när Rungner oförhappandes dök upp på Gullfaxe. Eftersom Rungner inte kunde avhålla sig från skrävel uppstod en ordväxling om vem som hade den bästa hästen. Grälet mynnade ut i en kappridning, som slutade med att…

Visa originalinlägg 538 fler ord

En spansk/svensk mosaikmur

I trakterna av Vélez-Málaga finns den muren som skildrar en bit av Stockholm. Den är nästan 30 meter långa mur och står intill yuccapalmer, två jakarandaträd, citrusträd och annan växtlighet.

Jag läste ett FB-inlägg under våren med ca 900 gillningar om muren och blev nyfiken. Så hittade jag en artikel om muren och dess skapare Beatrice Sommerfeld, dermatolog dvs hudläkare.

I artikeln visar hon stolt upp sin skapelse dvs muren:

”Ser du vad motiven föreställer”, frågar Beatrice med ett leende. Som Stockholmstjej blir jag rörd av denna gestaltning av min hemstad. Där är skraporna på Sergels torg, det blå Konserthuset, Lidingöbron, en ångbSergelstorg, ing av min hemstad, Där är m Stockholmstjej blir jag av någon anledning rörd över denna gestaltning av min hemstad,åt, Sergels torg, Globen, Djurgårdsbron, Kaknästornet, Stockholms synagoga, Katarina kyrka, Stadshuset, och där har det också gjorts plats för Beatrice eget hus här på Costa del Sol, och så kommer återigen en del av Sverige – denna gång osar det midsommar kring två röda hus som tillhör ”prästgården” Gåsborn – gården tillhör svärföräldrarna till Beatrice dotter, skådespelerskan Sara Sommerfeld, och där brukar familjen bland annat fira midsommar. Och så fortsätter muren in bakom en buske, och i slutet av muren visar motivet en älg.

Beatrice har byggt muren framför sitt eget hus. Huset som hon själv har ritat är byggt på en tomt som hon köpte för att hon trivdes så bra i det soliga södra Spanien.

”Jag köpte tomten, ritade själv huset och anlitade en arkitekt för det praktiska – så började det byggas. Detta hus har kommit att bli mycket viktigt för mig – det är mitt arv till mina döttrar. Jag kom till Sverige utan någonting alls, men jag har skapat detta, så detta hus är det som jag vill lämna till mina barn”, ler Beatrice varmt.

”Mosaikmuren har varit mitt covid-projekt”, skrattar Beatrice, som normalt kommer till Spanien ett par veckor åt gången, men som denna gång varit här inte mindre än fem månader!

”Jag satt i Stockholm förra året och hade ingenting att göra. På grund av covid var det inga möten, inga kongresser, inga resor osv. och smittan i Stockholm var ju så utbredd. En dag föreslog mina döttrar att jag skulle resa hit i stället, för här är det i alla fall bättre väder jämfört med vinter-Stockholm. Så jag reste hit, med en enkel biljett! Först sysselsatte jag mig med att sticka gosedjur till barnbarnen, men efter tio stycken satt jag här, och tittade på min mur. Emellanåt hälsade jag på min väninna i dalen, och där beundrade jag en Marocko-inspirerad mosaikmur som hon har, och så kom jag på idén. Tillsammans åkte vi för att köpa kakel och så började det”, berättar Beatrice entusiastiskt.

Kan vara en bild av utomhus

Beatrice hade aldrig gjort någonting liknande, men hon tog fram hammaren och slog sönder kaklet i lagom små bitar, och började lägga mosaiken – ett arbete hårdare än hon först tänkt sig, vilket hon visar att hennes händer vittnar om.

”Jag har hållit på 5-6 timmar varje dag. Om kvällarna funderade jag, googlade och skissade motiv, som jag arbetade fram med mosaiken om dagarna. Och tittar du noga ser du att det inte bara är kakel. Där finns gröna glasskärvor – mina vänner och jag valde champagneflaskor utefter färgen på glasflaskan, för att det skulle bli rätt! Du ser dessutom även spegelbitar och julbelysning”, förklarar Beatrice, som nu går fram och visar detaljerna på muren, som egentligen bör kallas ett konstverk.

När jag ser hennes mur kommer lusten att göra något liknande. Men jag inser snart att det skulle vara jobbigt. Men HON har i alla fall visat att med tillräckligt stor vilja och tålamod så kan man åstadkomma det man vill.

Från Papa till Potatis

För tio tusen år sedan odlade inkaindianerna ”papa”, som var en tålig gröda, högt uppe i Anderna. Potatisen gav makt och välstånd, man tillbad till och med en potatisgudinna, Axomama. På 1600-talet tog de spanska erövrarna potatisen till Europa där ”patatan” blev ”potato” och så småningom vår älskade potatis.

Olaus Rudbeck anses vara den förste som tog in potatisen till vårt land. År 1655 började han odla potatis i sin anlagda Botaniska trädgård i Uppsala. Men den som oftast får ta åt sig äran av att ha tagit potatisen till Sverige är Jonas Alströmer. På sin gård Nolhaga utanför Alingsås började han att odla potatis år 1724, med potatisutsäde som troligtvis kom från England. Alströmer uppmärksammade också den nya jordfruktens värdefulla näringsinnehåll och möjligheter.

”Att laga eller tillreda desse rötter äro för de förmögne mångahanda Maner. De hafva nästan samma smak som troufles, när de väl äro tillrede; äro mycket delicate att äta till kiött och fläsk, som fisk, …In summa, denna rotens godhet och bruk i ett hushåld, är så mångfaldig att den ei nog kan berömas,…..”

En av rikets adelsfruar, Eva De La Gardie spelade också stor roll för spridandet av kunskap om potatisen. Eva propagerade för alternativ användning av potatisen, nämligen för tillverkning av stärkelse – puder samt till ”brännewins bränning”. För sina insatser att sprida kunskap om potatisen invaldes Eva som första kvinna i Kungliga Vetenskapsakademien.

Potatisen blev hjälten under 1700-talssvälten, men också brännvin och finmat.

Midsommarafton är väl den dagen – i nutid – då de flesta av oss vill äta nypotatis. Förra året befann vi oss i Spanien pga stängda luftkorridorer och med en mängd restriktioner. Vi längtade verkligen efter nypotatis. De finns inte att köpa i affärerna där. Potatisen i Spanien är stor – ofta i storlek med bakpotatisen som vi köper i Sverige. När vi sen i mitten av mars bestämde oss för att åka hem till Sverige i april så ringde sambon hem till grannen:

Snälla! Vill du låta några potatisar gro? Så att vi kan sätta dem när vi kommer hem och kanske få nypotatis till midsommar.

Vår snälla granne gjorde det! Ett 10-tal knölar lät han gro. Jag planterade dem i krukor när vi kom hem och senare blev de utsatta i en pallkrage.

De har växt och vi har väntat och väntat. Så började de att blomma! Då kom hoppet – kanske blir de klara till midsommar! Idag bestämde vi oss. Vi skulle pröva ett stånd – det minsta – och …

1 kok potatis blev det!

Här ligger några av dem på min tallrik tillsammans med matjessill, gräddfil och gräslök. Detta var efterlängtat och gott!

Änglagårdsbilen och mycket mer

Igår besökte vi ett motormuseum. Vi fick en privatvisning på Ulricehamnsbygdens Motor Museum. En mycket intressant upplevelse. Föreningen bildades för 5 år sedan av ett 15-tal entusiaster och idag har den ca 150 medlemmar och en enorm mängd utställningsföremål av allehanda slag.

Vår rundvandring började dock med att vi tittade på gamla trafikmärken. Det är nog få människor som vet vad märket till höger på bilden betyder.

Nu vet jag iallafall! Den skylten betyder tätbebyggt område. Vi gick vidare och såg en fotoutställning om båtar i Åsunden och om Ulricehamns Elektriska Spårvägsaktiebolag som gjorde en resa år 1910. Det inträffade en del incidenter på resan och man insåg att spårvagnstrafik inte var något för Ulricehamn.

Vi såg bilder från färgeriet som tidigare har varit i lokalen samt från järnvägsbygget av den numera nedlagda järnvägen. En del saker från järnvägstiden fanns också – t ex biljettmaskiner och uniformer. Modellbyggen av olika flygmaskiner fanns i ett annat rum.

Sen var det tid att titta på olika fordon som denna gamla cykel. Eller …

… en vagn att spänna hästar framför eller …

… en likvagn.Hjulen kan bytas ut till medar på vintern. Eller …

… en spark eller en släde.

En cykel utrustad med motor var väl bra att ha innan mopederna kom?

Sen blev det motorcykel med sidovagn.

Efter detta var vi mogna för bilhallen. Alla bilarna här är välvårdade och i körbart skick.

Denna Volvon har kvar sina orginalhjulkapslar!

Sen hittade vi en gammal telefonkiosk som har funnits kvar i centrala Ulricehamn tills för några år sedan. Kommunen har inte hittat någon bra plats att ställa den på. Tills vidare finns den alltså mitt iland bilarna,

Sen hamnade vi framför rariteten. Änglagårdsbilen – en Mathis Baby x 65 Torpedo!

Den s.k. Änglagårdsbilen har sin historia knuten till gården Lönnarp i Böne socken. Denna gård var i Colin Nutleys filmer själva Änglagård. Bilen har dock ingen koppling till filmerna, men dessa var aktuella just när bilen kom i föreningens ägo. Namnet Änglagårdsbilen får användas av föreningen och är godkänt av Nutleys bolag Sweetwater AB.

År 1910 köptes Lönnarp av Herman Fahlgren (1880–1973). Som ägare av kraftbolag och direktör för Ulricehamns Kurhotell blev han en betydande man i bygden och ville gärna kallas patron. Det är osäkert hur Fahlgren kom över sin Mathis.
Enligt en uppgift skulle han ha blivit förtjust i bilen vid en bilsalong i Paris 1913, enligt en annan hade den importerats av Philipssons, körts från Frankrike till Stockholm där den genomgåtts innan den levererades till Lönnarp och den väntande Fahlgren. Han köpte sin Mathis omkring 1914 och hans brorson har berättat hur de körde den från Stockholm. Punkteringarna var många, mest av hästskosöm (spik) som låg på vägarna.
Originalfärgen var vinröd (Bordeaux) med svarta skärmar – samma färg som den har återfått efter renoveringen. Kanske blev bilen rekvirerad av Kronan under första världskriget och då ommålad med grön färg. År 1916 infördes registreringsnummer på fordon och bilen fick då beteckningen P231 (P för Älvsborgs län). Efter införande av de nuvarande numren 1973 har bilen numera beteckningen GRA178.Bilen användes av Fahlgren bl.a. när han reste till arbetet på kurhotellet.
Bilen var den första i bygden och det berättas om hur ekipaget satte skräck i människor och hur hästar skenade när han kom farande. Det berättas också att när han kom knattrande i sin bil ropade barnen: »Nu kommer kaffekvarnen».
Backarna upp mot kurhotellet var branta och den 16 hkr starka motorn hade vissa problem att klara dem. Dessutom matas bensinen in i motorn med självtryck och detta kan ge problem i uppförsbackar och när det är lite bensin i tanken. Det sägs att detta var ett av skälen till att han avregistrerade sin bil redan den 6 februari 1931. Senare tids forskning visar att bilen stod kvar i bilregistret åtminstone fram till 1937; vi fortsätter att leta efter uppgifter!
Enligt en tidningsuppgift skulle Herman Fahlgren ha varit inblandad i en trafikolycka vid Ulricehamns norra infart 1931. Han skulle då ha färdats i sin Mathis från 1911.Vissa uppgifter stämmer uppenbarligen inte. Det verkar som om Fahlgren då istället körde en annan bil som han hade i sin ägo: en Buick av cirka 1929 års modell med registreringsnummer P2708.
Forskningen fortsätter!Mathisen togs sedan fram och kördes på gården någon gång då och då. Vid varje större födelsedag lät Fahlgren sig fotograferas i bilen – senast vid sin 90-årsdag 1970.
Hans dotter Kerstin övertog gården efter föräldrarna. Hon visade bilen vid något enstaka tillfälle och den var t.ex. utställd i Sparbankens lokaler i mitten av 70-talet vid utställningen »Den som spar han har». En incident inträffade strax därefter och någon smög in i ladugården och plockade till sig lyktor och signalhorn. Då gömdes bilen på Lönnarp, dörrarna spikades igen och ett rykte om att den var såld spreds ut.
Kerstin Fahlgren dog 1990. Många kände till bilens existens, men det blev ändå en jättesensation när den återfanns i hönshuset på Lönnarp efter hennes död. Bilen transporterades omgående till säkra lokaler (Budbolagets lokaler på Getängsvägen i Borås). Enligt tidningsartiklar var den värd tiotals miljoner kronor, vilket naturligtvis var klart i överkant.
Inget testamente kunde finnas efter Kerstin Fahlgren och hela gården tillföll Allmänna arvsfonden. I bouppteckningen upptogs bilen till ett värde av 175 000 kronor. Värderingen gjordes bl. a. av Tommy Lundin, Dalsjöfors.RenoveringWinsarps Kulturhistoriska Förening (namnbyte till Föreningen Änglagårdsbilen gjordes 2001) erhöll bilen, efter regeringsbeslut (1994-06-02), genom s.k. arvsavståelse. Bilen värderades då, av en av Stockholms Handelskammare förordnad besiktningsman, till 25 000 – 75 000 kronor för en »hobbyrenoverare».
Renovering av bilen inleddes 1995. Ett tiotal personer lade ner sammanlagt omkring 2 000 timmar under de tre år arbetet pågick. Utomstående experter anlitades för vissa arbeten. Slutbesiktningen ägde rum den 27 november 1998.
För finansiering söktes sponsorer främst i bygden, men även några långväga företag ställde upp. Renoveringen, utöver eget arbete, kan värderas till cirka 150 000 kronor.
Världens äldstaBilen är en Mathis av 1911 års modell. Efterforskningar hos Club Mathis i Frankrike visar att det endast finns någon enstaka bil kvar som tillverkats på 1910-talet och att vår är den allra äldsta som är körbar. Bilen var nära nog i originalskick – endast lyktor (som dock var extrautrustning) och signalhorn saknades vid övertagandet. De detaljer som bytts ut har sparats och dokumentation med ord och bild har gjorts med stor noggrannhet.
Detta är inte en veteranbil vilken som helst. Bilens historia välkänd och den är i högsta grad »bygdens bil». Det är därför viktigt att den finns kvar i sina gamla hemtrakter. Tillsammans gör detta att föreningen äger en verklig kulturskatt som måste vårdas med stor omsorg.
<klicka på bilden>
 

 
Herman Fahlgren. 
Fotoalbum

Efter detta finns egentligen inte mycket att tillägga! Jag som inte är intresserad av bilar – tycker väl att en bil ska köra på fyra hjul och transportera mig från A till – är djupt imponerad av detta besök. Jag kan rekommendera alla att göra ett besök på museet. Jag garanterar att alla hittar något intressant där!

Men museet drivs helt av frivilliga krafter och många av dem börjar bli äldre. Museet är alltså inte öppet på heltid. Ring och boka! Föreningen visar gärna upp allt som finns i lokalerna!

Sköna maj

Det finns ingenting som kan mäta sig med den svenska våren och försommaren. När jag är i Spanien vill jag gärna åka hem och möta den svenska våren. Det är färgerna och dofterna om tillsammans med fågelkonserterna som visar att sommaren är på väg.

Ett av de finaste vårtecknen är vår vita syrenhäck. När den blommar så tänker jag alltid på morfar. Han satt vid radion och lyssnade när Ingeborg Nyberg sjöng om ”Vita syrener som doftar om våren …” Han hade nästan tårar i ögonen för han tyckte att hon sjöng så vackert.

Ingeborg Nyberg upptäcktes redan som 12-åring i radioprogrammet Skansenkväll och skivdebuterade samma år med Sommarnatt i en inspelning med Sune Waldimirs orkester. Även om hennes repertoar var övervägande kristen blev hon något av en tonårsidol under sin storhetstid på 1950-talet. Hon spelade in ett tiotal singel- och EP-skivor.

Det är inte enbart vita syrener som saknas i Spanien. Efter drygt 1½ år i Spanien har jag hunnit att längta efter rabarber många gånger. Vi har ett stort stånd med rabarber i i trädgården i Sverige. Det har regnat varje dag i ca 14 dar och rabarbern har växt till sig ordentligt.

Denna regniga dag bestämde jag mig för att förbruka några rabarber. 4 kg dvs ca 40 rabarberstjälkar skördades och det finns minst lika mycket kvar. Sen trängdes jag med sambon i vårt stora kök under några timmar. En stor skål med rabarberkräm, fem burkar sylt och en paj blev resultatet. Jag är nöjd och njöt när jag åt en bit paj med en klick vispad grädde.

Rabarber och vita syrener är vårtecken som jag inte klarar mig utan.

Att skriva en bok – en ny erfarenhet

Under större delen av mitt liv har jag skrivit. Mest för att få ordning på mina tankar. Jag har skrivit alster för byrålådan, insändare, bloggar och inlägg i debatter på sociala medier. Mina alster har handlat om allt mellan himmel och jord, men ofta har de handlat om elakheter, orättvisor, utnyttjande och politiska irrgångar. Min frustration har jag lagt ner i det skrivna ordet. Många gånger har jag fått för mig att skriva en bok. Men det har stannat efter 2-3 kapitel. Det har varit svårt att gå vidare.

Nu, efter ett år med pandemi, blev det verklighet. Efter att ha skrivit av mig mina erfarenheter och min frustration varje dag så har jag haft ett gediget material. Jag har haft svårt att välja ut vilka texter som kan vara läsvärda och intressanta. Jag har redigerat, skrivit nytt, dragit ifrån, funderat, gjort faktakoll och börjat om. Ungefär en månad använde jag till detta. sen var jag färdig och trodde i min enfald att nu är det bara att trycka!

Nu har jag fortsatt några veckor att arbeta med boken tillsammans med förlaget. Jag har läst igenom boken ytterligare några gånger, godkänt layout, satt priser, godkänt e-bok … Idag godkände jag tryckeriets filer. Nu har jag lyssnat på röstprover för ljudboken. Jag inser att det inte är helt lätt att ge ut en bok och jag har fått många nya erfarenheter! Men det är roligt och spännande!

Nya frågor snurrar naturligtvis i mitt huvud. Hur ska jag nå ut med min bok i ett ständigt informationsflöde? Hur kommer läsarna att reagera på min bok? Kan jag nå de som egentligen borde läsa boken? Kan min bok åstadkomma någon förändring inom vården och/eller den åldersdiskriminering som finns i Sverige? Om jag har tur så kommer boken att hamna i händerna på någon eller några som kan driva dessa viktiga frågor vidare!

Jag är glad över att ha genomfört mitt projekt med boken. jag har gjort mitt bästa och är nöjd! Nu inväntar jag omvärldens reaktioner!