Lundqvists restaurang

Ibland är jag övertygad om att jag bor i en restaurang. Vi har sällan några gester. men kocken han lagar mat till ett helt kompani. Under de 19 månaderna i Spanien var frysen sprängfylld. Han var lite sur den sista månaden för att vi var tvungna till att äta upp det som fanns i frysen. Han fick inte laga mer mat. Nu när vi har varit hemma i Sverige i drygt två veckor har han satt ny fart. Frysen är halvfylld och det puttrar på spisen och luktar mat i hela huset. Jag undrar om vi hinner äta upp innan vi åker tillbaka till Spanien i höst – men det brukar ordna sig.

Det skärs det lök
Kokas grönsaker
Kokas kött och fläsk
Kocken själv rör i grytor och trivs

Nu har vi kålpudding, köttsoppa, ärtsoppa med fläsklägg, bruna bönor och köttfärslimpa i frysen. På spisen puttrar Lundqvists spanska soppa. Nu pratar han om korvkaka, rotmos och lasagne. Han hinner att tänka ut många fler saker innan sommaren är över.

Om jag tar en köbricka till köket så får jag kanske göra rabarberkräm , rabarberpaj och en eller annan pannkaksrulle eller fläskpannkaka. Kanske en kaka eller en tårta. Jag glömde att jag faktiskt har fått tillträde till köket en kväll och gjort en morotskaka!

En del av min sista tredjedel

I mars 2020 blev vi – jag och sambon – ofrivilligt ”strandsatta” i vårt paradis Almuñécar i södra Spanien. En pandemi hindrade oss att åka hem till Sverige. Då visste vi inte att vår vistelse i Spanien skulle bli ett år längre än vad vi hade planerat. Under året som har gått har jag följt nyhetsrapporter och information om viruset och allt som hänger samman med det – både från Sverige och från Spanien. Jag har även följt debatter på sociala medier. Jag tror faktiskt att jag är mer påläst än de flesta – både spanjorer och svenskar – då det gäller coronaviruset!

Resultatet har blivit en bok som nu är på G! Några justeringar och sen ska den tryckas! Spännande! Jag återkommer med mer information när boken är tryckt.

En del av texterna i boken är hämtade från någon av mina två bloggar och är skrivna under den delen av min sista tredjedel som jag har varit tvungen att leva med lockdown och/eller restriktioner. Många texter är omarbetade. Men det har tillkommit nytt efter hörsägen, egna funderingar och efter allt som vi har upplevt och det som jag har läst om andra människors upplevelser. Jag har försökt varva fakta, mina funderingar med lite lättsammare berättelser om vardagen och trevliga utflykter som vi har gjort. Jag har velat peka på att det inte har gått någon nöd på oss och vi har egentligen haft det bra … om vi bortser från ofriheten och att vi inte har kunnat ta oss hem till Sverige.  I efterhand har jag känt att mina och sambons upplevelser  måste nå ut till fler människor. Jag har funderat, analyserat och kritiserat! Min bok är ett dokument över våra upplevelser av ofrihet, restriktioner, ordning och trygghet.

Min största kritik handlar nog om den syn som härskar i Sverige då det gäller äldre människor men även brist på raka, klara besked och/eller beslutsvånda samt ansvarstagande från den svenska regeringen. Ibland har jag uppfattat restriktionerna i Spanien som hårda. Men de har varit konsekventa och gällt alla – unga och gamla.

Mest känner jag dock en stor ilska över alla politikers – världen över – beslut som beskär vanliga människors möjlighet att bestämma över sina egna liv!

Den småländska våren

I torsdags kom vi hem efter 19 månader i Spanien. Vi reste från ett Spanien med ca 20-22 grader på dagtid. Vi kom hem till ett Arlanda med snöblandat regn. Hemma i Småland fortsatte det snöblandade regnet. Jag som längtade efter den småländska våren deppade ihop lite. Sa till sambon: Imorgon åker vi tillbaka till Spanien!

När jag vaknade idag gick jag fram till bokhyllan och drog ut den första boken som jag såg. Jag öppnad den på måfå och hittade ett citat:

Framtiden kommer en dag i taget!

Så är det! Aprilvädret, som just nu är vresigt och pudrar vår gräsmatta med snö, fortsätter inte i evigheter. Våren är på väg! jag dokumenterade delar av den med kameran på vår eftermiddagspromenad.

De vita björkarna har både hängen och små musöron.
Bäcken porlar och i bakgrunden ser vi den gula forsythian.
På skolgården lommar de vackra träden.
Slånbärssnåren blommar.
Vitsipporna har invaderat backen.

Tja, jag kan väl bortse från kylan och aprilsnön. Nu tar jag en dag i taget och njuter av småländska våren!

Sunda vanor

I Spanien har jämt färska frukter och grönsaker. Jag frossar i dem och kommer med all säkerhet att sakna detta överflöd när jag kommer hem till Sverige.

Senaste veckorna har jag ätit mängder med färska jordgubbar. De är stora och fina men inte riktigt lika söta som de svenska.

Just nu har de kommit – Nispero. I Sverige heter det Japansk Mispel. Men här i Almuñécar ser vi mängder av träd som är översållade med dessa gula frukter med storlek som ett stort plommon. De innehåller mycket A-vitamin, fibrer, vitamin B6, kalium och magnesium.

Níspero japonés: Características y propagación Frutales - Flor de Planta

Vad gör man då när man två dagar på rad får en påse med dessa frukter? De är ganska syrliga i smaken så det går knappast att äta stora mängder av dem. Jag har ätit några stycken. men sambon är lite nödbedd då det gäller frukt.

Ju vi skalade dem och plockade ur de stora kärnorna. Sen kokte vi sylt på dem. Den lev jättegod. Naturligtvis sparade jag några som jag äter då och då varvat med jordgubbar. Jordgubbarna innehåller C-vitamin och mangan men även fibrer, jod, kalium, folat, B2- vitamin, B5-vitamin, B6-vitamin, magnesium och koppar. De är också rika på antioxidanter. Vi lever alltså sunt här i Almuñécar – i Costa Tropical.

När vi kommer till Sverige måste jag ju vänta på jordgubbarna ända till midsommar! Nispero har jag inte sett i mina svenska butiker. Så nu gäller det att frossa!

Geckoödleräddare

På vår promenad igår hände en sak utöver det vanliga. Plötsligt när vi gick på vägen som vi går nästan dagligen så såg jag något framför mina fötter. Något, ca 75 cm långt, ringlade precis där jag skulle sätta min fot. Jag skrek till och gjorde ett dubbelt så långt steg. Ormen ringlade in i gräset bredvid vägen. Jag vet ju att det finns inte några giftiga ormar i Spanien så jag blev inte rädd för den. skriket var mer för att jag blev paff och inte ville trampa på den. Jag säger till sambon:

– Det var en orm!

– Nej, säger han, det är en geckoödla!

Jag tittar där han pekar och ser en 5-6 cm stor geckoödla – utan svans. Svansen låg 10 cm därifrån med en liten blodpöl.

– Trampade du den på svansen, undrade han.

– Nej, sa jag, det måste vara ormens verk.

Det gick upp för oss att jag just hade räddat ödlan från att bli uppäten av en orm. Nu pilade den över till andra vägkanten – utan sin svans. Men vi vet ju att det kommer att växa ut en ny. Ormen var väl inte så glad över att jag snuvade den på middagen. Men jag kan väl lägga till geckoödleräddare på mitt CV!

Som vanligt glömde jag att ta foto, men allt gick ju så snabbt! Tur att det finns google med massor av bilder.

Påsk – Semana Santa – Stilla veckan

Idag börjar påsken Semana Santa, Stilla veckan. I Spanien firas den annorlunda än i Sverige. Processioner längs gatorna varje dag. Ibland upp till 4 processioner per dag. Sammanlagt 17 processioner normalt. Veckan är Spaniens absolut största händelse och har firats sedan Spanien befriades från morerna. Men .. för andra året i rad blir det inga processioner pga Covid-19.

Men vi tog en promenad igår och hittade påminnelser om den kommande veckan och vad man firar – i skyltfönstren.

I Sverige firar vi annorlunda. Nu är det snart dax – att flyga till Blåkulla. Vi ser ju Blåkulla från Oskarshamn. Blå Jungfrun heter ön egentligen.

Bild

Det är dit vi ska flyga enligt traditionen. Djävulen bjuder alla sina häxkärringar på ”hejdundrande” fest i Blåkulla. Natten till skärtorsdagen ska alla damer flyga dit med kvast och svart katt och kaffepanna. Sen flyger vi  inte tillbaka förrän sent på påskaftonen. Allt enligt traditionen.

Men jag kan meddela att Blåkulla är stängt i år pga ett litet virus. Det är ju förbjudet med stora sammankomster.

Hur firar vi då denna påsk när det mesta är inställt? Vi tar det naturligtvis lugnt – det är ju Stilla veckan! Vi klarar nog av även detta!

Att bo i en grotta

Vi åkte genom bergspasset i Sierra Nevada till Purullena . Jag läser på Wikipedia att invånarantalet är 2 403. Det är ett kallt stäppklimat i trakten med en årsmedeltemperaturen i trakten på 16 °C. Den varmaste månaden är juli, då medeltemperaturen är 30 °C, och den kallaste är februari, med 8 °C.

Det var hit vi styrde bilen – till ett grottmuseum. La Inmaculada Cave Museum är ett 100% familjeägt museum som för närvarande bebos och bevaras av den sjätte generationen av familjen.

Fram till 1960-talet var grottorna Purullenas vardagliga bostäder. Idag är det fortfarande en del familjer som bor i dessa grottor. I grottan som vi besökte bor en familj med 3 barn. Museet är i 3 plan. I det nedersta bor familjen. Ovanpå kan man se hur man levde förr och i tredje planet finns ett museum med allehanda redskap och ägodelar som har samlats genom generationer.

Mannen berättade att de har en jämn temperatur inomhus ungefär 18 °C . På vintern håller grottans väggar kylan ute och på sommaren släpps inte värmen in. Grottan har alla moderniteter. När man behöver ytterligare utrymme så hugger man ut ytterligare rum. Väggarna är porösa men bestryks med vit färg för att de inte ska erodera. Men skulle en jordbävning inträffa så är inte grottan någon säker plats.

Golven är täckta med klinkers och mjuka mattor. Det enda som jag saknar i jämförelsen mellan vanliga moderna hem och detta grotthem är egentligen fönster. Men det är ljust och fint tack vare den vita färgen på väggarna.

Trappan är klädd med linoleummatta och ledstången är ett tjockt rep fäst i väggen. På andra våningen fick vi en inblick i hur man bodde förr med sängar, pottor, handfat och eldstad.

Så fortsatte vi upp till museumet .

Det var fyllt med redskap, porslin, foto, möbler mm. Utanför hade mannen gjort en stor balkong. Där såg vi ut över byn, grotthusen på ena sidan och Sierra Nevada på andra sidan.

Vatten – den bästa drycken

På vår utflykt i fredags kom vattnet att bli den röda tråden. Det passar mig eftersom jag anser att vatten är den bästa drycken!

Det finns en vattenfabrik i Lanjarón. Lanjarón är en söt liten stad i Alpujarra. Den är känd för sina slottsruiner,  hälsobad och det hälsosamma vattnet. Vattenfabriken var den första i sitt slag som grundades i Spanien. De tillverkar 2.000 vattenflaskor i timmen.

Vi besökte inte staden men har fått berättat för oss om ursprunget till fabriken. En man hade insett vattnets hälsobringande effekter och skickade in ett prov på vattnet som rann ur berget till ett laboratorium. Vattnet godkändes och han tog patent och startade en fabrik.

Vattnet i Lanjarón är alltså ett hälsovatten och redan 1878 fick det pris för sitt nyttiga och helande vatten.  Det användes vid en rad olika åkommor bl.a. mot urinvägsinfektion. Det är det nyttiga vattnet som kommer från Sierra Nevada, som används helt utan tillsatser. Vattnet passerar enbart genom ett pappersfilter. Man borrar horisontellt rakt in i berget och låter vattnet sippra ut. För att få kolsyrat vatten tillsätter man endast kolsyra till ett vatten som tas djupare ner i jorden. 

Området runt Lanjarón är ett naturreservat och innanför gränsen får det inte finnas några djur eller jordbruk. Varje halvtimme analyseras en flaska på laboratoriet som är renare än en operationssal. Och Hälsoministeriet tar prov varje halvår för att kontrollera vattnet.  

Men vi åkte förbi staden och förbi häxbyn Soportujar och förbi Capileira. Sen hamnade vi i Pampaneria som vi har besökt tidigare. I byn bor 344 invånare, enligt Wikipedia. Den ligger 1 050 m ö.h. Alla de vita husen har skiffertak och skorstenarna har en liten hatt. . Taket gör att inomhustemperaturen är jämn. Det är svalt inomhus på sommaren och varmt i vintertider. De har ett kallt stäppklimat i trakten med en årsmedeltemperaturen på 13 °C. En vacker by att strosa runt i.

Den här gången promenerade vi längs vattenvägen i byn.

… ner till en bar som även sålde en mängd prylar i två plan. mängder av skinkor hängde i taket.

Efteråt fortsatte vi vår resa till Fuente Agria. Där smakade vi på det kolsyrade vattnet som rann ur berget.

På andra sidan vägen gick vi ner de 60 höga trappstegen till den röda floden. Färgen beror av den höga järnhalten i vattnet.

En dag med vatten! men det räcker inte! På väg hem stannade vi på en rastplats, med ännu mer vatten, som vi gärna besöker fler gånger.

En linbana – en flygspårvagn

Idag används linbanor nästan uteslutande för att transportera skidåkare och snowboardåkare uppför snöbackar, men före 1940-talet var linbanor ett vanligt sätt att transportera gods, inte bara i bergsområden utan också på platt terräng.

Lastspårvägar kallas de också för och kan drivas helt eller delvis av tyngdkraften, och vissa levererar överflödig kraft som kan användas för att generera el eller för att driva kranar eller maskiner i närliggande fabriker. Några innovativa system har konstruerats under senare år.

Vi har åkt förbi en stor betongklump ett flertal gånger när vi har åkt från Amuñécar upp till Alpujarraområdet. Varje gång har vi undrat över vad det är. Någon berättar att det har gått en linbana där. Min nyfikenhet är väckt. Igår åkte vi förbi igen tillsammans med vänner. Vi stannade och tittade och fotograferade betongklumpen som är fylld med graffiti. Jag fick en knapphändig broschyr av vår vän. Idag har jag letat fram ytterligare information.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ropeways – alltså repvägar har – har använts i mer än 2000 år för transport av både passagerare och gods. Det första tecknet på deras användning kommer från Kina, Indien och Japan, där det spekuleras att de kan ha varit i drift redan 250 f.Kr. Män använde rep för att korsa raviner, floder och flodklyftor med handkraft hängande i sele. Selen lättade lasten och tillät vila när öglan gled längs repspåret.

En av de första omnämnanden av ropeways under medeltiden visas i ”Taiheiki”, ett japanskt historiskt epos skrivet i slutet av 1300-talet. Det berättar hur en japansk kejsare flydde via linbanan över en dal när den var omgiven av fiendens styrkor. I Europa finns en första hänvisning till användningen av linbanor i Bellifortis, en vapenkatalog från 1405. En bok från 1411 är den första som visar en ritning av en linbana.

Fram till slutet av 1800-talet drevs dessa spårvagnar av människor, av djur (mestadels av hästar eller mulor), av vattenhjul och / eller av tyngdkraften. Men när vi började använda el kunde flygspårvagnarna användas mer effektivt och över stora områden. En eldriven linbana är ett av de mest effektiva transportmedlen som finns.

Jämförelsevis byggdes få linbanor för passagerartransport vid 1900-talets början. De användes mest som godstransport. Det finns ingen information om den totala mängden linbanor som en gång fanns. Men en källa från 1899 namnger 900 flyglinor av en viss teknisk typ som är i drift över hela världen. En produktkatalog från 1909 namnger en siffra på 2 000 luftspårvägar över hela världen av ett visst varumärke (Bleichert-systemet), sammanlagt över 1300 mil i längd och transporterar 160 miljoner ton årligen. 

Linbanan Garrucha, en installation vid järnmalmgruvor i Almeria, Spanien, var 15 km lång. Byggandet av linjen tog bara sex månader. Den hade en daglig transportkapacitet på 420 ton (arbetade tio timmar per dag), driven av en 100 hk motor. Liknande spårvägar byggdes i gruvor i Baskien, nordvästra Spanien.

Efter att linbanan byggdes lockade hamnen i Motril snabbt mer trafik. År 1929 lades ytterligare 200 fordon till linjen. Intressant nog var linbanan Granada en allmän tjänst – vem som helst och alla kunde använda den. Verksamheten upphörde 1950 efter den lokala industrins och jordbrukets bortgång.

Men … på 1920-talet byggdes ännu längre linbanor. Den längsta i Europa var linjen som uppfördes 1925 i Granadaprovinsen, Spanien. Det är från denna linbana jag ser betongklumpen. Här var en av stationerna.

Den togs i bruk 1927 och användes fram till 1953. Den användes för att transportera gods från Durcal, som ligger 1 706 m över havet, till hamnen i Motril över ett avstånd av 39 kilometer. Infrastrukturen bestod av 240 torn och 7 stationer. De 300 bilvagnar med en lastkapacitet på 700 kg körde vardera med en hastighet på 3 meter per sekund. Det tog alltså ca 3,5 timmar att transportera varor från Durcal ner till Motril.

Efter att linbanan byggdes lockade hamnen i Motril snabbt mer trafik. År 1929 lades ytterligare 200 fordon till linjen. Det mest intressanta var nog att denna luftspårvagn var i allmän tjänst – vem som helst och alla kunde använda den. Verksamheten upphörde 1953 efter den lokala industrins och jordbrukets bortgång. Hela annan monterades ned och såldes som skrot. Kvar finns betongklumpen.

4939635998_5aba34c74c_z

En utflykt kring Almuñécar lär mig alltid nya saker. Jag har nu lärt mig att linbanor kan användas till mer än skidturism. Egentligen skulle jag ha skrivit något om resten av vår utflykt men jag sparar på det några dagar.

Tillgängliggör kulturarvet inför sommaren!

Kulturminnet

Ett av Kulturminnets främsta syften är att göra kulturarvet synligt. Vi lever i ett land med fantastiska kulturskatter, som inte ges den uppmärksamhet och omsorg de förtjänar. Tyvärr förmedlar inte heller den svenska skolan de bakgrundskunskaper som krävs för förståelse av kulturarvets värde och om svensk kultur någon gång omnämns i etablerad media, så är det i regel i negativa och förminskande ordalag. Mot denna mentala kulturförstöring vill Kulturminnet vara en motvikt, som inspirerar till kulturarvsupplevelser och kunskapsinhämtning.

Kulturminnets självpåtagna uppdrag är inte lätt. I en tid där kulturarvet inte ges plats i samhällsdebatten får det oundvikligen en undanskymd och nedprioriterad roll; kyrkor hålls stängda, runstenar vittrar bort och åratal går mellan imålningstillfällena av våra hällristningar. Parkeringsmöjligheter, allmänna transportmedel och informationsskyltar som underlättar upptäckandet av historiska platser saknas ofta.

Det är därför med stor glädje som jag nu kan konstatera att frågan har uppmärksammats i – ja, faktiskt – Expressen…

Visa originalinlägg 329 fler ord