En het sommar i trädgården

Denna sommaren har inte varit lik någon annan. Vi har inte fått många regndroppar. Temperaturen har mest legat närmare 30 grader. Ibland en bit över. Gräset är brunbränt sedan lång tid tillbaka. Växtligheten har blivit lidande. Men …

Vår Vandrande Jude, som vi knyckte ett skott av i höstas i Benidorm, mår gott på altanen och blommar så fint.

Svartöga klänger på en gallerbur och blommar så fint. I fågelbadet samsas humlor och bin på stenarna. Fåglarna dricker vatten och badar där. Skatorna knycker stenar och vi hittar stenar runt om i trädgården och en bit ut på gatan.

Vi har skördat några kilo körsbärstomater och fler lär det bli.

Här har vi de stora fullvuxna tomaterna. Av de har vi skördat 2 kg redan.

Dessutom har skördat en mängd squash. Aprikoserna är större än vad de har varit tidigare år. Så trots en lång, het och torr sommar har vi växtlighet i vår trädgård. Själv sitter vi mest under äppelträdet och dricker saft.

 

Annonser

En kväll i augusti 2014

Detta skrev jag på en annan blogg i augusti 2014:

”Äldsta sonen gjorde en blixtvisit i slutet av förra veckan. Han hade med sig bilder från sina resor som han visade. Plötsligt besökte vi England, Italien och Kina på några timmar. Sonen var precis hemkommen från en fotvandring, som han och hans sambo hade gjort, i sydvästra England, Cornwall. Han hade fångat den vackra naturen – blommor, klippor och hav -på bilder. Han berättade om shiffertak, pubar, tidvatten, ruiner och hur det var att klättra i berg och vandra på smala stigar med stup bredvid.

cornwall

Tidigare i sommar hade han och hans sambo hälsat på vänner i Rom. Då passade de på att besöka Colosseum och Vatikanstaten. Han berättade om vilka mängder av turister som fanns där. Så visade han bilder. De flesta bilderna var från Peterskyrkan och dess prakt – takmålningar, förgyllningar, valv och pelare.

peterskyrkaninteriör

 

För några månader sedan jobbade sonen i Shanghai. Under den tiden bodde han på ett lyxhotell på 72:dra våningen. Han visade bilder tagna från rumsfönstret. Det var bara skyskrapor vart man än såg. Han berättade en del om livet i Shanghai bl a problemet med smog. Problemet är så stort att befolkningen använder munskydd när de går ut. Det tillverkas munskydd med en mängd olika utseende. För barn finns munskydd med seriefigurer på, för kvinnor med feminism- eller modemönster och för män med krigs- eller sportmönster. Sonen berättade även om mötet mellan gammalt och nytt. Cykelkärror som såg ut att vara från början av 1900-talet samsades med moderna bilar. Även om det fanns trafikljus så hade alltid största fordonet företräde. Annorlunda mat. Ja, livet i Shanghai är mycket annorlunda mot vårt.

 

shanghai

 

Allt detta fick vi uppleva en helt vanlig kväll, i en helt vanlig småstads villakvarter medan syrsorna spelade i den ljumma kvällen. Snacka om kulturkrockar! Nu i veckan kommer det fler. Vi får ett hastigt besök av några leverantörer från Nepal. Det ska bli roligt att träffas!”

 

 

 

Ett glas vin, tack!

Hösten 2016 besökte vi en vingård i Alfaz del Pí, femton minuters bilfärd norr om Benidorm. Där finns Bodega Enrique Mendoza. Vingården grundades 1989 och drivs idag av José, mer känd som Pepe, och Julián Mendoza (sönerna till Enrique). Nu har de också anställt en vinmästare med goda meriter.  Efter att vingården etablerat sig i området ville man utvecklas ytterligare och bestämde sig därför för att utöka sina planteringar och köpte upp land i Villena, som ligger i den nordvästra delen av Alicante, men all vinframställning och lagring sker i Alfaz del Pì.

”Allt började med en pappa som planterade en vinranka varje gång som han fick en son. När sönerna växte upp planterade de en vinranka till varje son. När dessa söner växte upp så planterade de vinrankor till sina söner och när de … Så fortsatte det! Till slut blev det så många vinrankor att de kunde starta en kommersiell produktion av vin.”

Jag tänker på vingården när jag läser om dåliga skördar av vin i år:

”Våren/försommaren 2018 går till historien. Torr höst och vinter följdes av blöta och blåst. Översvämningar och hageloväder. Hur årgång 2018 blir är svårt att veta. För flera producenter blir det ingen skörd i år.

Under försommaren drabbades stora delar av Spanien av hageloväder. I Castilla-La Mancha som producerar mer än hälften av allt vin i landet, i genomsnitt 19,4 miljoner hektoliter, blir det en betydligt mindre skörd i år. Tusentals hektar vinodlingar i Albacete, Ciudad Real, Cuenca och Toledo har påverkats.

Vinstockar är särskilt känsliga under perioden när de skjuter skott. Det rapporteras om skadade vinodlingar på 1.500 hektar i Cuenca när 42 mm nederbörd i form av hagel och regn kom på bara en timme. Enligt uppskattningar betyder det ett bortfall på tio miljoner kilo druvor!”

”På andra håll har den blöta försommaren bidragit till svamp– och mögelangrepp. Det gäller i synnerhet runt Ciudad Real. Vinodlingarna runt Villanueva de Alcardete (Toledo) har drabbats hårt. Branschen uppskattar att runt 2.000 hektar är förstörda.”

Egentligen skulle man kunna säga att vin är väl ingen livsnödvändighet. Men … det är många som försörjer sig på vinodling och vinframställning. Dessutom är det många som gillar denna dryck.

”Var konsumeras det mest vin i världen per capita? Det kanske kommer som en överraskning: Vatikanstaten. Endast 0,44 kvadratkilometer stort men konsumera vin kan de 836 invånarna, hela 71,25 liter per person. De dricker mer än tre gånger så mycket vin som spanjorerna, 21.48 liter, som ligger på 26:e plats.
Näst mest vin per invånare dricker befolkningen i Norfolk Island, 58,35. Därefter följer Andorra, 49,37, Kroatien, 48,02, och Portugal, 46,56.
Frankrike ligger på nionde plats med 40,47 liter per person. Danmark är femtonde land med 27,65 medan Sverige intar plats 17 med 25,63 liter per person.
Det vill säga det dricks mer vin i Sverige än i Spanien!
Källa: OIV (International Organisation of Vine and Wine)”

Jag sällar mig till skaran som gärna dricker ett glas vin då och då och hoppas naturligtvis på att vinodlarna får stora skördar i år.

Knackknack

I sommarhettan börjar jag varje morgon med att öppna dörrarna – en i var ända av huset – för att få in svalare luft. Detta gjorde jag även denna morgon. Så tassade jag barfota ut på den svala stentrappan. Då hörde jag knackknack. Var det en hackspett? Jag spejade runt. Då såg jag något i äppelträdet och ett fånigt leende spred sig över läpparna.

Där klättrade den uppochner och hackade i sig insekter i äppelträdet – trädklättraren eller som den egentligen heter nötväckan. På grenen ovanför hackade tre små ungar. Jag blev så glad. Vi har haft en trädklättrare i eken under många år. Jag har saknat den i år och undrat vart den har tagit vägen. Nu fanns en med tre ungar i vårt äppelträd. Jag stod alldeles stilla och tittade på dem och lyssnade på knackknack i en kvart innan de flög iväg.

Jag kände mig glad och upprymd! Men då kom jag att tänka på att jag hade glömt att använda kameran. Men det finns ju bilder på internet. Men jag hittade ingen med mamma och tre ungar.

Att bli pensionär

Ganska ofta undrar jag vart alla år har tagit vägen. Hur kan jag redan ha kommit i pensionsåldern? Jag känner mig ju inte som pensionär! Så minns jag hur det var när far blev pensionär.

Långt innan pensionsdagen började han oroa sig. Vad skulle han fylla sina dagar med? Under sitt vuxna liv hade han ju bara varit sjukskriven en gång – för ont i ryggen. Annars hade han jobbat och slitit. Ingen förkylning i världen hade hållit honom hemma från jobbet. Den gången som han och de flesta jobbkompisarna blev matförgiftade i matsalen så blev han kvar på jobbet. Han sprang mellan toaletten och sin svarv.

Jag, som bodde 40 mil ifrån mor och far, kunde ju inte säga till far att han kunde umgås med barnbarnen efter pensionsdagen. Men jag försökte peppa honom. Jag talade om promenader och biblioteksbesök men det kunde han ju inte göra hela dagarna. Så jag talade om pensionärsorganisationer och den rikliga verksamhet de har. Men nej, så gammal var inte far! Jag talade om alla resor som mor och far hade velat göra och gav exemplet Holland med tulpanodlingarna på våren. Men far svarade: ”HON kan ju inga andra språk än svenska!” ”Kan du det då?” kontrade jag. ”När jag tog upp saken med mor så sa hon:”HAN vill ju inte ut och resa!” Varje förslag till pensionärsaktivitet mötte far med ett kompakt motstånd.

Så kom den sista arbetsdagen och far avtackades som den trogna och ansvarskännande medarbetare han hade varit. Det gick väl ungefär en månad innan far gick till jobbet och frågade om de inte behövde någon extraanställd. Men det behövde de inte.  Så far han promenerade och jobbade i kolonin. Snart hade han funnit sig i pensionärstillvaron. Men han gick aldrig med i någon pensionärsorganisation eller deltog i några pensionärsaktiviteter… för så gammal var han ju inte! Far dog för drygt 20 år sedan men minnet av hans pensionärsvånda finns kvar.

Nu, är jag själv pensionär och har inga problem med det. Men jag vägrar att känna mig gammal och undrar vart alla åren har försvunnit! Jag deltar inte heller i pensionärsverksamheter.

+ 65 – på popkonsert

Damen på 83 år stod framför mig på jobbet – i mitten av 1980-talet. Hon berättade ivrigt att under kommande helg skulle hon och hennes lillasyster, 81 år, göra något som de hade längtat efter mycket länge. De skulle åka till en popkonsert. Jag kommer inte ihåg vilka artisterna var men … det spelar ingen roll för denna historia. Damen lovade mig att berätta om sina upplevelser av denna begivenhet.

När jag senare träffade henne på stan så frågade jag hur hon hade upplevt popkonserten. Allt hade varit jättetrevligt. Musiken hade varit bra. Lagom högt ljud, Bra ljussättning. Den ungdomliga publiken hade uppträtt trevligt. Det var roligt att titta på folkvimlet och alla konstiga kläder. Allt hade varit helt underbart om inte … Det fanns ett smolk i glädjebägaren!

”Min lillasyster blev så trött! Vi blev tvungna att gå tillbaka till hotellet och uppsöka sängen … redan klockan 12 på natten!”

Han återvände till brottsplatsen

Det var en gång en liten pojke på kanske 4-5 år. Han brukade följa med mamma oh bada vid Sturebadet vid sjön Åsundens strand. Han var förståndig för sin ålder och visste att man inte fick gå långt ut och att man skulle akta sig för att halka på stenarna. Han tyckte om att gå barfota i vattnet.

En dag när han och en flicka i grannskapet lekte så fick de lust att gå ner till badet och känna på vattnet. När de kom ner till stora gatan så tittade de noga åt båda hållen innan de gick över – precis som de hade lärt sig. Sen måste de passera en järnväg. Pojkens pappa jobbade vid järnvägen och hade lärt pojken att man aldrig fick gå på spårområdet. Så barnen gick rundan bort till rätta järnvägsövergången. När de sen kom ner till vattnet så visste de att de inte fick blöta ner sig. Då skulle ju de vuxna skälla på dem. Så de tog av skor och strumpor samt vek upp byxbenen innan de försiktigt gick ut i vattnet. När de fått sitt lystmäte tillfredsställt så tog de på sig skor och strumpor igen och vek ner sina byxor innan de travade hemåt – precis samma väg som de gått dit.

Under tiden hade de vuxna saknat sina barn. De hade letat och någon hade sett dem gå ner mot sjön. Föräldrarna blev naturligtvis rädda för vad som kunde hända dem. När de mötte sina barn som var på väg hem så blev det en rejäl utskällning. Pojken grät Han hade ju varit så försiktig när han gick över gatan och inte gått på spårområdet och inte blött ner kläderna. Han kunde inte förstå varför de vuxna var så arga!


Pojken och hans mamma har berättat historien för mig några gånger. Igår, drygt 60 år senare, besökte pojken platsen vid Åsundens strand. Han tog av sig skor och strumpor och drog upp byxorna innan han balanserade ut i vattnet på de hala stenarna. Jag dokumenterade tillfället.